JANNE STRANG #198

Obunden kandidat / Sfp Helsingfors

VARFÖR JAG KANDIDERAR

Det har knappast undgått någon att Finland nyligen blev av med sin kanske mest impopulära regering i modern tid. Sipiläs SOS/SSS-män försökte i fyra år införa en politisk kultur, där staten styrs som ett företag. En ambition som är dömd att misslyckas – staters och företags syften är naturligtvis alldeles olika varandra.

Samtidigt tog man den stora social- och hälsovårdsreformen som gisslan för utvecklingen av landskapsadministration och privatisering av vården. Genom att låta Sannfinländarna lufta sin xenofobi i allmänheten, försäkrade sig om tillräckligt stöd för sina propositioner, och kunde osmidigt ignorera oppositionen.

Nedskärningar i bildning och skola, föraktet för lärdom och forskning, en förlegad uppfattning om arbete och produktivitet, nya verktyg för skattefifflare och en teknokratisk ignorans för allt vad kultur innebär, är bara några bottennapp som regeringen Sipilä begåvat Finland med under fyra långa år.

Sipilä fick till slut dra sina egna slutsater, som det heter, och valde att avgå på målstrecket i ett klumpigt koreograferat valutspel.

Vi har sett en obehaglig politisk diskurs etableras, baserad på snävt definierad nationalism, etnocentrism, och fantasier om ett pågående kulturernas krig, vilket saboterar förutsättningarna för konstruktiv dialog och allvarligt försvårar integrationsarbete och normal samlevnad.

Det politiska klimatet kräver nu att vi som erbjuds en plattform inför valet att också gripa möjligheten att berätta en mer positiv historia om världen, och påminna alla dem som glömt att politik handlar om att utveckla samhället mot större samförstånd. De som bussar människor mot människor kommer aldrig att bygga något hållbart.

Idéer kan man bekämpa, men aldrig människor.

Jag försöker nu sätta min vanliga roll som ansvarsfri kritiker åt sidan för en stund, och komma med förslag på konkreta förbättringar till den politiska agendan och diskursen.

Hur bra det lyckas intressera någon annan får vi se på kvällen den 14 april. Målet är att kunna se mig själv i spegeln ännu den 15:e. Då fyller jag 45.

VARFÖR SFP?

I min första kandidatintervju i HBL sa jag att ”det finns tre–fyra partier i Finland jag kunde tänka mig att representera, men Svenska folkpartiet var de enda som tillfrågade mig”. Det är sant, men det är inte hela storyn.

Finland är ett litet och omtyckt land i världen, utan radikala anspråk, och därför en trovärdig förmedlare av fred, samarbete och samförstånd. På samma sätt ser jag sfp:s roll på det finska politiska fältet.

Jag tror därför att sfp är ett parti som behövs i finska regeringar. Tack vare minoritetsperspektivet och den kulturella kopplingen till Norden, spelar Svenska folkpartiet en viktig och kanske nödvändig stabiliserande och samarbetssökande roll, oberoende av den övriga regeringssammansättningen.

I en tid som karakteriseras av växande extremer och snäv identitetspolitik, vill jag som vanligt gå mot strömmen. I dag betyder det att stöda den etablerade och civiliserade politisk kulturen och samhällsbärande partier i mitten som ser det politiska arbetet som ett brett ansvar för mer än bara ens egna kärnväljare.

Sfp är ett speciellt parti också vad gäller den interna sammansättningen av åsikter och ideologier. Det svenska språket och ett mått av liberal och tolerant hållning binder samman människor med en palett av politiska idéer som sträcker sig från marknadshöger till lantlig konservatism till miljö- och människorättskämpar till välfärdsvänstern.

Själv tror jag på och arbetar för ett mångfaldigt samhälle i alla avsikter – bara genom att acceptera våra olikheter, är vi själva fria att vara oss själva.

POLITISKA POÄNGER

ARBETE ÄR LIVET

Vi tillbringar mer tid på våra arbetsplatser än vi tillbringar med våra familjer. Det är kanske en banal självklarhet, och kanske är det helt i sin ordning. Men hur bra trivs vi med det? Och vad är egentligen viktigt i livet. Jag vill utmana oss att våga fråga varandra vad arbete innebär, vari mervärde ligger och huruvida våra rutiner och invanda processer faktiskt stöder det resultat vi eftersträvar i arbetet.

Jag brukar ta exemplet med busschauffören, som inbillat sig att det är hennes jobb att köra bussen från punkt A till punkt B inom utsatt tid. Men det är ju inte egentligen bussen som behöver transporteras någonstans, det är passagerarna. Kan dylika banala och provocerande insikter ha positiva inverkningar på ens förhållande till arbetets själva uppdrag och produktion av kulturellt mervärde?

När socialdemokratin krävde åtta timmars arbetsdag, åtta timmars fritid och åtta timmars vila, var det en utopisk idé. Modellen har fungerat som grundmatris för arbete och avlöning i hundra år, medan branscher och uppgifter försvunnit och kommit till, i accelererande takt. Men fortfarande förväntas man vara på plats vid nio och sitta kvar tills eftermiddagen lidit mot afton. Känns varken effektivt, inspirerande eller särskilt meningsfullt.

Vad är det projektet verkligen kräver? Hur frambringar vi tydligast mervärdet för klienten och arbetsgivaren, och i vilka entiteter bör det mätas? Hur förhåller sig tydliga förväntningar och äkta mervärdesproduktion till välmående på jobbet?

För att provocera nya tankebanor kring meningen med arbete kan vi med fördel utgå från ett hypotetiskt mål sex timmars arbetsdag, och se vilka värden som framträder i debatten.  

För att utmana den absurda idén om att rätten att existera hänger på ens mätbara bidrag till samhället, föreslår jag istället en anständig medborgarlön på 1 000 euroa som utgångspunkt för diskussionen.

Och för att inte glömma vad det är vi egentligen arbetar för – välfärden – som jag här väljer att definiera som värdiga levnadsförhållanden för varje medborgare i republiken, från BB till krematorium.

DIGITALA LIVSVILLKOR

Vi lever under historiskt unika ekonomiska omständigheter där en snabb utveckling av den digitala ekonomin har frambringat en oligopoli av amerikanska IT-jättar och deras plattformer som i dag utgör stora delar av nödvändig informationsteknologisk infrastruktur.

Lagstiftningen har på avgörande sätt sackat efter de teknologiska möjligheterna i redan två–tre decennier. Privatägda företag har lyckats etablera sig i samhällsbärande roller, byggt en helt ny social sfär och samtidigt ensidigt kunnat diktera användarvillkoren till den.

Vinsten som de här företagen gör, sker på bekostnad av medborgarnas integritet. Situationen är i längden ohållbar och ovärdig ett samhälle som ska respektera människors rätt till ett privatliv. Det är nödvändigt att intensifiera gemensamma politiska ansträngningar för att tygla rätten till den övervakning som vi utsätts för dagligen.

Medborgarrörelser som påtalar övertrampen av våra rättigheter – att ”rösta med plånboken” har inte haft någon nämnvärd effekt på missbruket av personliga användardata. Därför måste själva verksamhetsvillkoren för övervakningsekonomin skrivas om på politiskt initiativ och genom lagstiftning, där medborgarnas rättigheter agerar styrande princip. EU har föredömligt gått i bräschen för skyddet av européers integritet på nätet, bland annat med hårda rättsanspråk mot tech-jättarna, och därmed visat att det är den politiska sektorn som i sista hand dikterar användar- och existensvillkoren på den europeiska marknaden.

Alla uppskattar storligen det arbete som Google, Facebook, Apple, Amazon och Silicon Valley gjort för att revolutionera kommunikation och  digital konsumtion. M det måste bli ett slut på vilda västern. Det är fullständigt möjligt för den digitala ekonomin att verka inom rimliga och anständiga ramvillkor, som respekterar medborgarnas rätt till integritet och eget innehåll.

Klarar ett företag inte av att fungera enligt normala ekonomiska spelregler, utan väljer att i hemlighet sälja persondata till tredje parter, har de helt enkelt förverkat sitt existensberättigande.

MEDBORGERLIG MÅNADSPENG

Tonni åt alla i månaden! Låter som utopisk idé, men fungerar bra som diskussionsöppnare om rationalisering av socialbidragen och vad välfärdens mål egentligen är.

Det är ett faktum att en förutsägbar inkomst stärker det allmänna välmåendet hos mottagaren, och medborgarlön har i experiment korrelera med sänkta hälsovårdskostnader och kriminalitet.

Men det viktigaste med en allmän basinkomst är idén om att fattigdom är ett problem som man kan lösa genom att kasta pengar på det. Det finns en obehaglig och osaklig trend i tänkandet kring pengar, att de som har det svårt ska skylla sig själv. Att fattigdom är en karaktärsbrist eller resultatet av dåliga personliga val som en individ gjort. Det stämmer väldigt sällan. Och även om det gjorde det, finns det ingen orsak att hålla människor i fattigdom. Vi har resurser så det räcker.

Det finns många olika modeller för medborgarlön eller basinkomt – i USA till exempel lanserar presidentkandidat Andrew Young (D) för tillfället en modell han kallar för Freedom Dividend – men den gemensamma idén är att dela ut en grundplåt utan att kräva motprestation. Mottagaren får pengarna, och får sedan sätta dem på vad hen vill. Inga frågor, du är myndig, sköt om dig.

Genom att införa medborgerlig månadspeng kunde vi sopa upp lite i djungeln av socialbidrag och förmåner, och kanske vända attityderna från idén om fattigvård, som i dag verkar härska inom socialpolitiken, till en positiv idé om vad välfärd för alla egentligen innebär.

Jag vet att många människor har moraliska problem med idén att ge bort pengar oförtjänt, men ekonomin är ett kretslopp som alla vinner på att flera deltar i – och då måste alla ha möjlighet att delta. Ingen gagnas av att redan förmögna personer sätter ytterligare pengar på hög. De måste vara i omlopp.

Det fina med att ge pengar till mindre bemedlade är inte bara att det friger och aktiverar dem, utan att en stor del av pengarna sannolikt används till konsumtion och återvänder till ekonomin snabbt. Större efterfrågan skapar också nytt utbud av varor och tjänster.

Medborgerlig månadspeng är inget trollslag som botar alla sociala problem, men det är öppningen vi behöver för en ny syn på ekonomi, utkomst och arbete.

VÅRD OCH SOCIALTJÄNSTER

Vinst i vården visade sina värsta sidor i vintras då grava missförhållanden och fiffel med bokföringen på privata vårdhem avslöjades. Det är samtidigt klart att vi behöver privata och tredje sektorns producenter i hälsovården, men de ska vara ansvarsfulla företag, som förbinder sig till sitt uppdrag att ge människor bästa möjliga vård – och att betala skatt i normal ordning, i det land vinsten genereras.

Socialarbetet kan däremot inte utsättas för konkurrens, utan måste skötas av det allmänna. Det kom också regeringen Sipilä fram till när de kapade sote-reformen för sina egna politiska poänger.

Arbetet som redan gjorts är knappast helt värdelöst, men det viktiga vore att syftet med vårdreformen är att trygga och förbättra medborgarnas snabba tillgång till högklassig hälso- och sjukvård. Det är en grundbult för välfärdssamhället, som måste utvecklas genom parlamentarisk beredning och aldrig underställd andra administrativa ambitioner.

KULTUREN & KONSTERNA

Kultur är allt fint människan gör, som någon fint sade. Konstformerna ska uppmuntras till en framträdande roll i samhället, och det politiska ska fortsätta stödja våra kulturinstitutioner, kulturella program, offentliga projekt och talangfulla artister frikostigt.

Det är ett modigt beslut för en människa att välja konsterna som karriär och form av utkomst. Staten kan med fördel signalera sin tacksamhet genom att garantera företagande eller frilansande som konstnär, digital hantverkare, innehålls- eller kulturproducent en basinkomst, på vilken man kan bygga sin ekonomi.

Konsterna, tillsammans med vetenskapen och filosofin, är det mest värdefulla vi som art äger. Det är inte för mycket begärt, att en procent av statsbudgeten gott vikas för kulturen.

MIGRATION

Demografin i Finland talar sitt tydliga språk. Med nuvarande ekonomiska mekanismer och förståelse står det klart att vi behöver flera unga människor om vi ska ha råd att med de pensioner och den hälsovård som en växande åldrande befolkning kommer att innebära.

Invandring är därför inte bara en fördel, utan en direkt nödvändighet. Vi borde vara tacksamma till alla som söker sig hela vägen upp till det kalla Norden för att inrätta ett nytt liv här, vare sig det gäller arbetsmigranter, asyl- eller lyckosökare, flyktingar eller folk som bara kommit hit och vill stanna.

Av dem som kommer, bör vi förutsätta att de kommer för att bidra till sin egen och vår gemensamma ekonomi och samhällsbygge. De ska ges förutsättningar och ansvar för att lyckas. Där har vi som redan bor här, ett ansvar. Vi får inte motarbeta integrationsarbetet genom att tillåta rasism och fördomar att cirkulera.

Enskilda medborgares inställning till andra människor kan svårligen lagstiftas, men de nyanlända måste kunna lita på att staten och rättvisan står på deras sida och försvarar deras likvärdiga mänskliga rättigheter. Därför måste institutionell rasism rotas ut och sanktioneras hårt.

Det är ett faktum att xenofobin är mer utbredd på mindre orter i inlandet än den är i större städer vid kusten. Jag ser därför ingen direkt orsak till att flyktingförläggningar och asylcentraler måste placeras ut jämnt över hela landet. Vi kan alldeles bra koncentrera mottagningen och integrationsarbetet till i första hand huvudstadsregionen och mer välvilligt inställda kommuner vid kusten, där man också förstår fördelarna med att inkorporera fler människor i ekonomin.

Ofta, visar det sig, vill de inflyttade också själva bo närmare större städer där det finns kulturell mångfald och etnisk samhörighet. Det ska såklart vara fritt fram att slå sig ner var som helst i landet, om man så önskar.

HELSINGFORS ÄR UNIKT

Huvudstadsregionen är landets kulturellt mest mångfaldiga, liberala och rikaste område. Det är ingen slump. Framtiden är städernas. Vi kan inte låta oss bindas av nationalistiska ideologier. Låt Helsingfors utvecklas fritt mot världen – hela Finland behöver inte gå samma väg.

TRAFIKEN OCH STAN

Samlingspartiet körde i februari en synlig kampanj längs med landsvägarna i Finland, där partiordförande Petteri Orpo blickar mot fjärran invid sloganen Autot kuuluvat teille, dvs. ”Bilarna tillhör er” eller ”Bilar hör till på vägarna”. En fyndig ordlek som gjorde det klart för Finlands miljontals bilägare att Samlingspartiet inte kommer att göra något drastiskt för att begränsa rätten till privatbilism.

Själv äger jag ingen bil och irriterar mig, det ska erkännas, dagligen på trafiken och särskilt bilar i innerstaden. Det framstår för mig som fullständigt obegripligt att bilar ska få förfoga över mer än två tredjedelar av gatans bredd, vår gemensamma yta, medan fotgängare, skateboards, scooters, hover boards och barnvagnar förväntas tränga in sig på de smala trottoarerna.

Inte nog med att bilar tillåts köra i hastigheter som vid tillslag kan orsaka allvarliga skador rätt genom områden där människor bor, bilister har också rätt att mot en liten avgift lämna en två ton tung miljö- och klimatvidrig metallbox liggande på gatan, och låta den uppta tio kvadratmeter allmän mark.

Bilen är inte en naturlig extension av en frisk människa, som har två ben att gå med, och borde inte åtnjuta den status av helig ko vi i dag tillerkänner den. Staden är ett hem för människor, men vi har gjort det omöjligt för människor att använda långt mer än hälften av stadsrummet. I stället ska bilar obehindrat få rulla fram på våra gator, förorena luften och göra det gemensamma rummet både farligt och privat.

Jag förstår varför folk älskar sina bilar. Vem skulle inte vilja ha ett eget, privat rum med sig vart man än far? Var som helst i staden kan man stanna till, köra in till sidan av gatan och befinna sig i sitt eget hem, i en privat, skyddad sfär. Jag förstår hur bekvämt det är att ta sig från dörr till dörr i sittande ställning, spara på krafterna för att orka springa på löpmattan. Jag förstår att det är omöjligt att tänka sig att ungarna skulle ta bussen eller cykeln till fotbollsträningarna. Klart de ska föras och hämtas.

Men om ni tänker fortsätta så här, och insistera på rätten att köra in i och genom områden där människor bor, leker och ska andas, är det inte för mycket begärt att visa lite hänsyn och undfallenhet i trafiken.

Bilarna tillhör er, men gatorna tillhör oss.

ETT MYNDIGT BESLUT 

Riksdagen käbblade i över ett år om huruvida man kunde tillåta en höjning på 0,8 procentenheter av alkoholhalten på drycker som säljs i dagligvaruhandeln. Lagen klubbades igenom och ingenting hände, utom att Hartwall fick sin populära Long Drink närmare köparna.

Det har länge varit min åsikt att total frihet i alkoholhandeln är det enda hållbara alternativet, och det enda som gör att finska folket tvingas träda ut ur sin självförvållade omyndighet.

Jag anser att det ska vara tillåtet att sälja och köpa alkohol dygnet runt, alla dagar på året. Vem som säljer vad och när, och till vilket pris, kan marknaden och skattesatsen avgöra. Jag tror det vore också symboliskt oerhört viktigt att på det här viset bemyndiga finländaren och överräcka ansvaret för hur mycket man dricker och hur man beter sig på medborgaren själv.

Trenden visar att alkoholen inte intresserar ungdomen i samma utsträckning som tidigare generationer, och det är en fin sak. Ett liknande ointresse, eller åtminstone ett profanisering av spriten, kommer att infinna sig hos den vuxna befolkningen också, när staten tar bort stödhjulen och låter medborgaren välja själv.

En psykologisk verkan som underskattats är, att då spriten är förbjuden under vissa tider, tolkar den omyndiga medborgaren det som att drickande är påbjudet under alla andra tider, och då är det också tillåtet att släppa loss. Vi vet att den här ekvationen för många finländare leder till ett slags hämnddrickande, där man måste nyttja den tillåtna dryckestiden till max, och det är statens ansvar vad som sedan sker.

Annorlunda uttryckt – om baren är öppen hela natten kan man gå hem när man vill, i stället för att behöva vänta på valomerkki.

INGEN RÄDD PÅ VÅRA GATOR

Hovrätten fastställde i höstas att nazistiska föreningar med hatiska agendor inte äger existensberättigande och att det fria, pluralistiska samhället inte ska tolerera människofientliga yttringar. Det är rätt. Den politiska ledningen i landet måste snabbt och otvetydigt börja fördöma destruktiv extremism.

V 1.2 beta